Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser filmen eller läser stycket i boken, det är oundvikligt att sluta gråta när Fred (sötaste) Weasley dör. Dock måste jag (ofrivilligt) medge att jag nästan bölat mer om det var George, då jag gillar hans namn mer. Jag vet, jag vet! Men jag kan inte låta bli att gilla honom mer, men jag älskar Fred också! Them are so swty! I really love them!

Här kommer Fred Weasleys sista skämt, och sorgliga död:

"Hej där, ministern!" vrålar Percy och skickar iväg en snygg förhäxning rakt mot Korpulens, som tappade sin trollstav och klöste sig framtill i klädnaden, tydligen svårt plågad. "Har jag nämnt att jag tänker säga upp mig?"

"Du skämtar Perce!" ropade Fred medan Dödsätaren som han kämpade mot föll ihop under tyngden av tre seperata lamslagningsbesvärjelser.

Korpulens hade ramlat ner på golvet medan små taggar bröt fram över hela kroppen på honom, han såg utatt förvandlas till nogot slags sjöborre. Fred tittade glatt och förtjust på Percy.

"Du skämtar faktiskt, Perce, jag tror inte att jag hört ig skämta en enda gång sen du blev..."

Luften exploderade. De hade varit samlade i en grupp, Harry, Ron, Hermione, Fred, och Percy med de båda Dödsätarna vid sina fötter, den ene lamslagen och dem andre förvandlad, och under detta korta lilla ögonblick när de tillfälligt verkade hålla stånd mot faran, slets världen sönder. Harry kände hur han flög genom luften, och det enda han kunde göra var att hålla fast så hårt som möjligt i den lilla käpp av trä som var hans absolut enda vapen och gömma ansiktet i armarna. Han hörde skriken och tjuten från sina kamrater utan minsta hopp om att få veta vad som hade hänt den...

Och sedan upplöstes världen i smärta och mörker, han låg halvt begravd i spillrorna av en korridor som utsatts för en fruktansvärd attack. Kall luft fick honom att förstå att sidan av slottet hade sprängtsbort och något vamt och klibbigt på kinden talade om för honom att han blöddeymnligt. Sedan hörde han ett hämskt skrik som gick genom märg och ben, som uttryckte vånda av ett slag som varke eld eller förbannelserkunde åstadkomma, och han reste sig vacklande upp, räddare än han varit under hela dagen, kanske räddare än han varit i hela sitt liv...

Hermione höll på att kämpa sig upp bland spillrorna och tre rödhåriga män var samlade i en grupp på golvet där väggen hade sprängts i bitar. Harry grep tag i Hermiones hand när de stapplade och snubblade över sten och trä.

"Nej... nej... nej!" var det någon som skrek. "Nej! Fred! Nej!" Och Percy skakde sin bror och Ron knäböjde bredvid dem, och Freds ögon stirrade utan att se, i ett ansikte där skuggan av hans sista skratt fortfarande var inristat.

--------------------------------------------------------

Fred älskade Fred, han förkänar inte att dö! Jag saknar honom, ävn om jag aldrig känyt honom! Men jag älskar/älskade (hur man nu vill uttrycka sig) honom så!

Han förkänar bättre än att dö vid 18/19 års ålder, hur gamal han nu blev! Han förkänar bättre än så! Weasleys vassa varor, familjen Weasley, ingenting är detsamma utan honom!

Imorgon kommer bilder m.m jag ska göra, och lite mer, för då ska vi sörja Fred ordentligt!   

/Alva

Ps: Det kommer också ett långt inlägg om Felix Felicis, eventuelt bilder därifrån ochså, lite sånger ramsor m.m jag lärde mig därigtån, och mycket mer! Vi höres, kram!